Världen ligger helt i dina händer.

Jag har tittat fel på mitt flyg... Det går inte på Lördag utan imorgon kväll. FY FAN vilken tur att jag upptäckte det nu - av ren slump egentligen. Jag småpackade lite och tog upp biljetten för att se hur länge jag skulle vänta på fiji.

00.35 den 25 oktober går planet, läser jag. Men Charlotta går den inte imorn kväll då? eller nåt i den stilen kontrar Johanna. Och jo. Så är det ju. Den går halv ett dygnet innan vad jag tänkt. Jag är lika vimsig som mina föräldrar. Hur ska jag klara av att resa själv? jag tappar bort min kamera, får böter, vet inte när mitt flyg går blaha blaha.... jag är trött på mig själv.

Charlotta

Tja! Måste få bjuda på det är underbart klockrena text som johanna fick på sitt kvitto när hon var och handlade

Idag följde jag efter Johanna till hennes skola. När hon gick på lektion följde jag efter sofia till biblioteket och sen gick jag ner till Honolulu Harbour för att titta på fiskarna. På vägen tillbaka blev jag fångad av polisen....

Jag gick över ett övergångställe när det var rött. Här i Hawaii fungerar det nämligen så att små poliser ibland står och lurpassar på ena sidan och kollar om folk går över - gör dom det får man pröjsa. Övergångsstället var typ 4 m långt och det var ingen trafik... i mitt fall blinkade det när jag hoppade ut i gatan och när jag landade var det rött... Vi var dessutom tre som gick över samtidigt och jag blev den som blev haffad. "dom då?!" försökte jag. "dom hade tur idag. Inte du" säger han och börjar göra en anmälan. Tre alternativ, har du, sa han:

1. Erkänna och betala 130 dollar

2. Vägra erkänna - gå till domstol.

3. Erkänna och be om ursäkt i ett skriftligt brev (=slipper betala).

Vad händer om jag inte gör någonting? frågade jag. Då  får du aldrig mer komma tillbaka till Hawaii sa han. Jaha.. Då tar jag nummer tre sa jag. Så nu har jag skrivit ett förlåt mig brev och får hålla tummarna på att domarn förlåter mig. Det var jätte pinsamt att stå där och bli uppläxad medans folk gick förbi och gav mig "been there dude" blickar. fast jag ska inte klaga egentligen - för han var jätte trevlig och trodde att jag var amerikan och inte svensk. STOLT. Så i USA räcker det ibland med att be staten om ursäkt. så FÖRLÅT MIG OCH LÅT MIG FÅ ÅTERVÄNDA EN VACKER DAG!

Charlotta

Hej! NU är det måndag! 

Igår kom vi alltså hem från vår mini semester igen. Vi åkte i fredags morse och när vi kom dit drog vi direkt i vår lyxiga hyrbil, till bergen för hike. Vi stannade på några utsiktsplatser, bland annat den ni ser på Johanna i inlägget nedan, som balanserar på kanten ner i avgrunden. Det var lite otäckt att man var så nära ett olyckligt slut, men vi hoppade inte. Och ingen annan heller. Så det löste sig.

När vi kom till "museet" på toppen som en tant hade gjort själv, köpte Johanna en riktig orienteringskarta med höjdkurvor och allt (som det sedan visade sig att hon förmodligen cokså gjort själv i typ paint). Sedan drog vi ut! Vi vandrade safe på en stig där vi emellanåt mötte någon vi kunde hälsa på och le åt. Sen kom vi ut så vi såg en milslång dal och det var urhäftigt. Fick lite den där känslan av filmen där en försvunnen golden retriver som heter kakan är ute i vildmarken? Anyhue så letade vi efter ett vattenfall rätt länge. Som skulle vara 800 U.S meter - och johanna var cool och klättrade upp för en farlig backe som INTE var någon vandringsstig... skraj klättrade jag efter, men vattenfallet såg man inte.. Men man hörde det.

På vägen tillbaka övertalade mig Johanna att gå en liten omväg på max 800 meter och jag sa lite motvilligt okej. Stigen vi vandrade nu på blev mindre... och mindre.. och mindre... och sen försvann den. Johanna hoppade in i en buske och sa "här fortsätter den". jaha tänkte jag och drog mig upp längs lerbacken med hjälp av en rot. Smutsig blev man. Och stigen fortsatte itne där. Nehe? johanna letade vidare och sprang över en äng och sa "här fortsätter den". Hon hittade något som en gång kanske varit en stig, men det var det bästa hitills och vi tog den chansningen. Sen vandrade vi på och den slingrade sig upp för en backe och ner på andra sidan. Upp igen och ner. Upp och ner. Sen kom vi ut på en stig som ledde till en annan som sedan ledde till en vi vart på förut. Det blev lite längre än vad jag hoppades men vi hann iaf tillbaka innan det blev mörkt.

På lördagen blev var det en tant som backade på oss på parkeringen och visserligen blev det inget - men eftersom det var en hyrbil så tänkte vi ändå att det var bäst att vi tog varandras nummer om något skulle hända senare. Då fick tanten spatt och började håna oss och dumförklaraoss och sedan ringde hon polisen. Hon tänkte nog att det skulle skrämma oss men vi tyckte mest det var bra eftersom det var hon som backat på oss... Tanten fortsatte att psyka oss och vara rädd, och jag var så arg att jag ville gråta. Men Johanna var tuff och stirrade ner henne så att hon gick och satte sig i bilen. Sedan kom polisen och så var det löst!

På sändagen surfade vi och jag har grym träningsvärk i armarna efter att ha paddlat så mycket. Våran surfarinstruktör var cool ändå och Johanna var grym på brädan. Jag var inte riktigt lika bra men det var min första gång - skyller på det. Men jag lyckades fånga några vågor. Och den sista vågen rockade jag sönder på

Så. puh. Nu ska jag inte skriva så mycket mer. Bara puss och kram och ta hand om er! Vi hörs snart igen vänner! Charlotta